Kommunen säkerställer barnens delaktighet på ett flertal olika sätt

Ett barn har enligt lagen rätt att bli hört när en myndighet behandlar och fattar beslut i ett ärende som gäller barnet självt.  Man ska höra barnets åsikt omsorgsfullt, och den ska övervägas på vederbörligt sätt i beslutsfattandet. Ett avgörande i enlighet med barnets bästa är inte alltid detsamma som barnets egen uppfattning eller åsikt.  

Ett barn ska höras med hänsyn till hens ålder och mognad, i en atmosfär och omgivning som skapar trygghet och förtroende. Med hänsyn till ålder och mognad innebär inte att man till exempel inte borde höra barn under 12 år. Om ett barn önskar uttrycka sin åsikt genom förmedling av ett ombud, är det ombudets skyldighet att tala om barnets åsikter noggrant.  

De flesta finländska kommunala beslutsfattare och tjänsteinnehavare och arbetstagare i kommunerna vill uppriktigt barnens bästa. Få, om ens någon, vill medvetet handla mot barnens intresse. Ändå är det lätt att förbigå eller glömma barnen i samhällslivet. Vi tänker att barnen inte ännu kan ta ställning till komplicerade frågor. Vi förmodar att vi vuxna ändå vet bättre, vad som är bra för barnen. Vi antar att det är alltför besvärligt, tidskrävande, dyrt eller sekundärt med tanke på främjandet av saken att ta reda på deras egna åsikter. 

När de tas med i utvecklingen av kommunens tjänster och verksamhet drar alla nytta: tjänsternas kvalitet ökar och de motsvarar bättre sitt syfte och sina användares behov. På så sätt ställer man inte upp klätterställningar, som inte ett enda barn under 12 år når upp till för att klättra i.  

Allt börjar från arbetskulturen och viljan: barnen och de unga är viktiga.  

 I det gemensamma utvecklingsarbetet lönar det sig att vara fördomsfri och djärv. Idén är inte att bara anpassa verksamheterna efter barnets och den ungas behov eller lägger barnets behov till de existerande verksamhetsmodellerna. Det lönar sig också att skapa själva verksamhetsmodellerna från grunden – vad man gör, varför, hur, för vem och med vem – tillsammans med de unga användarna. Att utveckla tillsammans är dessutom ofta inspirerande och roligt. Det innefattar möjligheter till att man ömsesidigt lär sig och får aha-upplevelser. Barnens fantasi och förmåga att se saker utanför sin sfär skapar ofta en ny slags möjligheter för utvecklingen.    

Det finns många sätt att stödja delaktighet i kommunerna. Barnparlament, diskussioner, användning av erfarenhetsexperter samt nämndernas motions-, yttrande- och närvarorätt är goda hjälpmedel. Vid sidan av dem kan man utveckla ännu mycket annat.    

Som tjänsteinnehavare, arbetstagare eller beslutsfattare främjar du delaktigheten exempelvis så här: 

• Informationsspridning och utbildning: Utan kunskap kan man inte vara delaktig. Barnen måste få information om vad de kan delta i och hur. Informationen måste vara i sådan form att barnen förstår och informationsspridningen måste ske på ett sätt som når barnen. Det ankommer på de vuxna att instruera och uppmuntra. Man ska informera barnen om resultaten av dialogen lika mycket som övriga kommunmedlemmar. Man ska ägna särskild uppmärksamhet åt att informationen meddelas på ett förståeligt sätt och kan nås av alla. 
• Systematik: Delaktighetsfunktionerna bör koordineras över verksamhetsområdenas gränser, och verksamheten bör vara systematisk. Ett samråd av engångsnatur då och då leder inte långt. Exempelvis en delaktighets- eller interaktionsplan är ett bra hjälpmedel att bygga upp delaktighet på lång sikt.    
• Tväradministrativ karaktär: Delaktigheten ska utvecklas i barnens och de ungas dagliga uppväxtmiljö, såsom i småbarnspedagogiken, skolan, ungdomsarbetet och fritidssysselsättningarna. Dessa ska också arbeta sinsemellan. Man bygger också upp delaktighet i de kommunala funktioner som berör barnen indirekt. Sådana är till exempel samhällsplaneringen, kulturtjänsterna eller missbrukarvården. 
• Anpassning efter ålder och mognad: Delaktigheten har ingen undre åldersgräns. Redan små barn har rätt att delta. I varje kommun finns det experter på barnens utveckling, av vilka också de andra verksamhetsområdena kan be om råd. 
• Avlägsnande av hinder: En är nervös, en annan upplever sig inte kunna, en tredje behöver ännu uppmuntran, en fjärde bor långt borta, en femte har synskada och en sjätte talar ett annat språk bättre än finska eller svenska. I en barnvänlig kommun identifierar man hindren för delaktighet och undanröjer dem aktivt. 
• Identifiering av individen: Det är typiskt för det finländska delaktighetsarbetet att börja arbeta med grupper. Lika viktigt är det att säkerställa att kommunen stöder ett enskilt barns delaktighet i beslut som rör hen.   
• Utvärdering: Bara barnen själva kan säga hur det hela gick ur deras synpunkt. Kom ihåg att begära och samla in feedback. 
• Barnsynvinkel till utgångspunkt för delaktigheten: Bara barnen själva kan säga vad de vill vara delaktiga i och vad som är viktigt för dem. Alla barn är också olika, ett vill delta via barnparlamentet och för ett annat är det viktigt att det blir hört och sett i vardagliga situationer till exempel i skolan. Det är skäl att förstärka en arbetskultur där barnens initiativ identifieras där barnen finns och bland alla de vuxna som barnen träffar. Ett barns initiativ kan vara ”litet” och gå snabbt att genomföra (såsom önskemål om ett nytt brädspel till klubbrummet) eller ”stort”, så att det kräver en längre utvecklingsprocess (såsom att planera om hela klubbrummet eller barnvänligheten på hela kommunens lek- och spelplatser).