Först: Det är barnets rättighet att leva utan diskriminering

I varje kommun i Finland finns det barn och unga som upplever att de ogrundat försatts i en sämre position än andra. Deras upplevelse är sann. Deras situation är sann. Kommunen har en lagstadgad skyldighet att agera.  

Dessa barn och ungdomar kan ha en kroppsskada, sjukdom eller ett annat funktionshinder. De kan vara födda utomlands. De kan bo i en fosterfamilj, i ett familjehem eller på en anstalt. Av dessa barn och ungdomar har 40 procent upplevt diskriminerande bemötande. Såväl i skolan som på fritiden är deras möjligheter till ett gott liv sämre än för andra.  

Barnet kan komma från en fattig familj. Barnet kan tillhöra en regnbågsfamilj eller höra till en sexuell eller könsminoritet. Hen kan höra till en etnisk minoritet eller ha språkkunskaper som inte räcker till för kommunikation utanför familjen. Hens upplevelser av en sämre position än andras kan också hänga samman med religion, övertygelse eller egna eller närståendes åsikter.  

Så är det, men så ska det inte vara. Så får det inte vara. Barnet är alltid i första hand ett barn, en individ och sig själv – inte företrädare för någon grupp, egenskap eller livssituation.   

Det är kommunens uppgift att se till att barn och unga får samma utgångspunkt i livet. Barnets rätt till icke-diskriminering och jämlikhet avser att varje barn får leva sitt liv som sig självt som är lika värdefullt som alla andras.  

Få uppfattar sig själva som skyldiga till diskriminering, men ändå upplever 18 procent av alla finländare att de har blivit utsatta för något slags diskriminering.   

Varje människa har fördomar. De styr vår verksamhet och påverkar vårt beslutsfattande. Fördomar hör till mänskligheten, men det är viktigt att ingen behöver bli begränsad av dem. En högklassig och likvärdig service är möjlig, fastän vi människor har mångahanda förväntningar och fördomar om varandra. När man bygger upp en barnvänlig kommun är det viktigt att personalen och beslutsfattarna identifierar sina egna fördomar och vad de anser vara ”normalt” och vad inte. Var går dina gränser? Hur identifierar du dem, och hur skulle du vid behov kunna komma över dem?  

Diskriminering är sällan avsiktlig. Diskriminering ansluter sig ofta till bristande kunskaper, normativa attityder och till att personalen och andra aktörer i sitt dagliga arbete inte lägger märke till diskriminerande strukturer och tillvägagångssätt. FN:s kommitté för barnets rättigheter har i sin anmärkning (2011) uppmärksammat bristen på information om levnadsförhållandena i Finland i synnerhet för barn som lever i fattigdom, har funktionsnedsättning, har minoritets- eller invandrarbakgrund och är omhändertagna. 

Varje myndighet ska säkerställa att varje barn har likvärdig tillgång till den tjänst den ansvarar för. Likvärdighet ska förverkligas i barnets varje rättighet, för vilken kommunen ansvarar. När kommunen redan från första början i planeringen beaktar möjligheten för varje barn att bli användare av tjänsterna, undviker man klagomål och producerar hög kvalitet på eget initiativ. En icke-diskriminerande kommun är en möjliggörande kommun.   

Den här saken har vi ännu inte tänkt på tillräckligt. Här har vi ännu inte gjort tillräckligt. De följande stegen är praktiska åtgärder, planering och genomförande. 

I det här avsnittet berättar vi hur kommunen för egen del möjliggör ett jämlikt och icke-diskriminerande liv för varje barn och ung person.