Vad är eller vad är inte diskriminering?

Diskriminering är att försätta en person i en ojämlik ställning i förhållande till andra utan godtagbar grund. Diskrimineringsförbudet gäller barn på samma sätt som vuxna. Diskriminering är förbjuden i lag.  

Enligt lagen får ingen diskrimineras på grund av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person. Diskriminering på grund av kön, könsidentitet och könsuttryck är enligt lagen också förbjuden.    

Vad är då en godtagbar grund att försätta en person i en sämre ställning än andra? Det finns många sådana situationer i barnens och även de ungas liv: det kan och får finnas ett inträdesprov eller en åldersgräns till en hobbygrupp. Kommunen får erbjuda utrikesfödda unga ett visst antal sommarjobb, utan att det är diskriminering av andra unga. En person utan funktionsnedsättning som sitter på en plats för personer med funktionsnedsättning i bussen ska ge upp sin plats, när en person med funktionsnedsättning behöver den.   

Begränsningar betraktas ofta som diskriminering, men tillnärmelsevis alla begränsningar är inte diskriminering. Att lagen förbjuder inträde i en bar för personer under 18 år är inte diskriminering, utan ett stadgande i lag för att skydda barnens och ungdomarnas hälsa.    

Som tjänsteinnehavare eller förtroendevald är det viktigt att förhöra sig om de erfarenheter barnen och ungdomarna i kommunen har av diskriminering. De har kanske lagt märke till saker som vuxna inte har kommit att tänka på. Om man till exempel begränsar ungdomarnas vistelse i ett offentligt eller halvoffentligt rum, föreligger det godtagbara grunder för detta?  

Jämlikhet förverkligas inte om kommunen bara nöjer sig med skenbar jämlikhet, dvs. erbjuder ”samma åt alla”. Det säkerställer inte att samma rättighet garanteras för alla. Faktisk jämlikhet betyder att varje barn och ung person på riktigt uppnår samma utgångsläge och vid behov också får stöd därefter. 

Kommunen kan bedriva positiv särbehandling eller åtgärder som jämnar ut skillnader i utgångsläget. Det är också möjligt att bryta en generationsövergripande ond cirkel av utslagning. Kommunen är här en central aktör.    

Positiv särbehandling kan med tanke på barnets bästa erbjudas till alla barn och ungdomar eftersom de är i en mer utsatt situation än vuxna. Positiv särbehandling kan vara att sysselsätta ungdomar som har specialbehov eller hör till minoriteter eller en kvot i en läroanstalt för unga i en svagare samhällelig ställning.  

Det lönar sig alltid att reflektera över behovet av positiv särbehandling i kommunens bildningsväsen, ungdomsväsen, kultur- och idrottstjänster och till och med i stadsplaneringen.